Hellas

Nu är det snart dags att gå och lägga sig, var precis ut med Leo på sista rundan för idag. Luften var klar och det var ganska kyligt och det luktade vår - och det gjorde så ont i bröstet då jag kom på att pappa aldrig mer får vara med om årsförändringarna.
Jag blir alltid lika glad då det börjar lukta vår, det är något speciellt, som kommer varje år, och han får aldrig mer vara med om det.

Jag saknar honom jämt, men vissa perioder är värre än andra, då känns det mer hopplöst och orättvist, när man inser hur lång tid som faktiskt gått sedan man sist pratade, eller sågs, och inser att man fortfarande bara är i början av det hela som ska vara livet ut.
När man inser hur mycket som har hänt som man vill kunna berätta och inte kan.
När man lyfter telefonen för att ringa eller skicka ett meddelande och inser att det inte går.
När man kommer på att man inte kommer ihåg hur han luktade eller hur hans röst lät, hur han rörde sig, då känns det som om han är på väg bort och man griper i panik tag i det man kan för att ha honom här, kvar hos sig.

Jag är glad över de minnen jag har, men de räcker inte, inte på långa vägar, vi var ju inte klara med varandra, vi borde i alla fall haft en chans att säga hejdå och göra ett avslut...